Min nya sängkamrat var en laptop. Frågan var vad jag skulle göra med denna.
Att veta vad man vill göra med resten av sitt liv är en fråga som kan vara svår att svara på för alla. Jag minns så väl orden från min neurolog när han talade om för mig att jag aldrig skulle kunna återgå i arbete eller aktivitet på det sätt jag var van vid tidigare. Att säga att jag var en arbetsnarkoman är nog en underdrift om man fråga dem som känner mig. Jag går in med fullt engagemang och lägger ner hela min själ i det jag gör. Så har det alltid varit. Vid tidpunkten för detta besked var jag på behandling i tryckkammaren. Varje behandling tar I sin helper runt fyra timmar med förberedelser och efterarbete. Varje behandling inne i tryckkammaren tar 100 minuter och man är nere på ett djup som motsvarar 18 meter. Vid det här laget har denna procedur blivit en vana på något sätt. Tiden där inne ger utrymme för tankar och reflektion. Man kan även titta på film. Där såg jag även ”I samlarens spår”. Som jag berättat tidigare så fick jag u uppgift att se just den filmen för att ta reda på vad jag skulle göra med hjälp av en laptop från sängen.
Att hjälpa andra var en röd tråd
Det fanns en tanke som börjat gro. När jag tänker tillbaka på vad jag gjort tidigare så har alla delar en röd tråd. Jag har på olika sätt hjälpt människor. Jag har funnits där när någon behövt prata, jag har hjälpt till att lösa problem av olika slag.
Det största problemet i den fas som jag befann mig i då var att ständigt behöva koordinera alla personer som var inblandade i utredningar och administration i ärenden till olika instanser till vård och myndigheter. Själv hade jag tappat räkningen på hur många ärenden det blivit. I efterhand fick jag veta av Försäkringskassan att det brukar röra sig om kontakt med upp till ett 80-tal olika personer i ett 20-30 tal olika ärenden fördelat på kommun, Försäkringskassa, Landsting och försäkringsbolag därtill. Där och då skrev jag ner på en lista vilka jag haft kontakt med de senaste månaderna för olika utredningar och ärenden. Storögt tittade jag på listan, det stämde. Jag hade 78 personer på min lista. Jag började fråga runt bland de andra patienterna på avdelningen. Det visade sig att de hade en liknande lista. Det var mer som förenade oss i denna situation än vad som skilde oss år oavsett vilken anledningen var till att vi hamnat på samma avdelning.
Vi började tala om detta när vi möttes i dagrummet eller i väntan på sin tur för nästa behandling i tryckkammaren. Jag hade några års erfarenhet som sakkunnig i en statlig utredning som handlade just om behovet av att hitta en strategi för att förenkla administrationen av ärenden till myndigheter.
Efter att ha tagit hjälp av en vän som är jurist gick vi steg för steg igenom hur den problematik som vi alla mötte i vardagen såg ut. Vi kunde konstatera att det såg ungefär lika ut för alla. Långa väntetider för vård, ersättning och andra beslut som man berörs av om man blir sjuk eller skadad.
Vad är bäst när det väl gäller?
Den utslitna frasen om försäkringar som bara gäller vid tecknandet av dem fick helt plötsligt en annan innebörd. Hur kunde det bli så att så fort en försäkring behöver användas var det mycket av hanteringen som blev allt mer obegriplig. Alla var i en svår och utsatt situation på många plan där vi alla behövde få ut pengar från den försäkring vi tecknat någon gång tidigare. Det var oroväckande när vi såg hur många som fick avslag. Motiveringarna kunde skilja sig åt men svaret blev oroväckande ofta man inte var berättigad till någon ersättning, när man behövde den som mest. Det var först vi en överklagan som några av oss fick rätt. En överklagan som innebar att vi var tvungna att gå igenom allt medicinskt underlag som journaler, undersökningar som gjorts, resultatet av dem samt intyg och utlåtande.
Varje profession gjorde sin egen utredning
När vi granskade dessa olika pusselbitar blev det tydligt att varje profession gjort sin egen utredning på sitt eget sätt. Var och en använde sig av sina rutiner och beskrivningar. Det var onekligen många världar som skulle mötas med olika professioner. Vi sammanställde underlaget enligt gängse byråkratiska och vips så fick vi ett annat resultat. Vad var det som hänt?
Vi gjorde allt underlag begripligt för alla oavsett vilken profession det gällde. Den största skillnaden blev att när alla utredningar sammanställdes i en rapport så framgick det att det var en och samma person som de olika delarna handlade om. När varje del låg var för sig var det ibland svårt att förstå att detta vara resultatet av en person i de olika utredningarna. Tillsammans började vi forma en metod som gjorde administrationen i ärenden till vård och myndigheter enklare.
Nu kändes det som att vi var någonting på spåret. Fortsättning följer...
