Hur ofta ska man egentligen skriva på en blogg för att vara med i matchen?Mitt svar är - när man har något att berätta. Men, när man har som mest att säga kan det vara som svårast att skriva. Detta är något som många beskriver som skrivandets dilemma, oavsett form.

För en tid sedan fick jag frågan om att ha ett Ted Talk. För mig var den stora frågan, varför ville de höra min story, jag har inget särskilt att berätta. Det stod ganska snart klart att min bild av mig själv inte stämde överens med den bild av som nominanterna av mig till Ted Talk har. Jag har något att värde att berätta.

”This is it”

Sex år och en förlamningsskada senare - Det var min verklighet innan läkarna förstod vad som hänt. Det var först när mitt tillstånd blev livshotande som de förstod att någonting var riktigt fel. . Det var när andningen började påverkas som läkarna tog mitt medicinska tillstånd på allvar. Jag fick den operation som borde gjorts ett halvår tidigare. Det var först då som det vände.

”Idag är jag kontaktperson för att medla i dialogen mellan patienter, deras anhöriga och läkare. Något som visat sig ge många vinster för både patienter, läkare och försäkringshandläggare”

Allt började med hur jag hanterade det faktum att jag drabbades av en vårdskada under den period jag diagnostiserades med en ovanlig diagnos. Jag blev ordinerad successivt ökad belastning - något som kostade mig den fysiska kapacitet jag hade. Den ökade belastningsgraden resulterade i att jag successivt förlorade min fysiska förmåga.

Är det ett rimligt antagande att en person frivilligt vill inbilla sig symtom i hopp om andra vinster.?

Vem vill välja obehag framför välbehag, egentligen innerst inne?

Det var i denna frågeställning som jag blev kontaktperson för andra patienter. För att kunna hjälpa både patienter, deras anhöriga men även läkare. Det handlar om att kunna ge läkarna de verktyg de behöver för att kunna möta andra alla parters behov som ingår i de försäkringsmedicinska utredningar som ligger till grund för beslut som vård, rehabilitering, hjälpinsatser och ersättningsformer under en sjukperiod.

Psykologi handlar om Läran om människors och djurs inre och yttre beteenden baserat på egna och andras erfarenheter.

Mitt huvudämne i skolan var psykologi. Oavsett vilken falang man stöder mest, Freud, Ljung, Maslow, så har alla en sak gemensamt. Den enskildes strävan efter att uppnå välbehag och undvika obehag. Människan i sin grund är beredd att utstå en hel del för att undvika obehag. Många jag möter som kontaktperson beskriver att de känner igen sig i detta resonemang.

Det började med att jag vaknade en morgon och det var som ett strömavbrott. Någonting var fel, riktigt fel, det var som att benen hade somnat och jag förstod inte vad som hänt.

Jag åkte till akuten och blev omedelbart inlagd på neurologen. En neurologisk utredning inleddes - Efter tio dagar bedömde läkaren att jag fejkat en förlamningsskada för att uppnå olika vinster. Vilka dessa vinster skulle vara fick jag ingen redogörelse för.

För mig var detta det största missförstånd som kunde uppstå. När jag läste mina journaler var det som att det handlade om en annan person.

Man hade dragit slutsatsers som var helt absurda. En av dem var att min upplevelse av att benen somnat skulle vara en mental blockering - i efterhand kunde man se på röntgenbilderna att att allt skyddsmaterial som ska skydda kotorna i ryggraden var skadat. I nacken var skyddsmaterial i de närmaste helt sönderslitet - borta.

Den gradvis ökade belastning som jag ordinerats i form att högintensiv träning hade slitit bort det skyddsmaterial som ska skydda ryggraden från yttre belastning. Detta var resultatet, ryggradens kotor hade ett för högt trycket på ryggmärgen och hade orsakat störningar i känsel och funktion - det jag beskrev som ett strömavbrott som att benen successivt somnat. Denna domnade känsla och funktionsbortfall spred sig snabbt och påverkade snart även andningen. Jag höll på att bli totalförlamad.

Det var först i detta skede som läkarna förstod allvaret. Med det kom även att helt felaktiga uppgifter hade kopierats vidare mellan olika utredare och blev en felaktig sanning. En felaktig sanning som fick en stark förankring hos de försäkringsmedicinska handläggare som slutligen skulle bedöma min medicinska invaliditet.

Jag fick en second opinion som resulterade i en akut operation. En operation som förhindrade att förlamningen skulle sprida sig ytterligare.

Som kontaktperson kan jag se att alla har sin egen ödesmatch att slå. Den finns i olika varianter och nyanser. Min målsättning är att hålla pinan kort. Med det menat att om det finns en medlare mellan de olika parterna så kan vi uppnå ett bättre resultat tidigare. Vi kan spara mängder av lidande för alla inblandade.

Allt gott, Nanda ?? via Assistent